Mpoyi väcker platsen till liv med säker hand och lyckas fånga känslan av barnets begränsade miljö, hur lägenheten blir centrum för allt, lite som i Cilla Naumanns mörka fjolårsbok ”Den oändliga familjen”. Allt utanför skolan eller den indiska affären på gatan är otillgängligt för Adi, som ständigt för en dialog med Gud och sitt samvete. Det blir klaustrofobiskt och samtidigt magiskt, eftersom barnets fantasi levandegör cementmurarna, molnen, regnet, och mangoträdet med sina ruttnande frukter, som riskerar att falla på en i slutet av sommaren.
https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-spraket-overtygar-om-sanningen-i-mai-betyder-vatten/?forceScript=1&variantType=ADBLOCKER